TISSANOVA - mitt i vardagen

Cellförändringar på livmodertappen.... jag blir rädd för att jag flertalet gånger har haft rätt i mina misstankar sista tiden. Jag vill inte ha cancer... och förmodligen är det ju inte det men risken finns ju. Att risken finns skrämmer slag på mig och jag vill gråta, gråta, gråta. Jag orkar inte ängslas mer, jag oroar mig ständigt för något, smått eller stort. Jag är jävligt trött över det!
Ska till Västervik i början av mars, bad om en tid snabbt för jag orkar verkligen inte med att grubbla mer. När jag fick brevet sa jag bara till Anders: vad va det jag sa? Jag har ju märkt att något är knasigt men skjutit på provet för att jag va så rädd för svaret.
Jag törs inte skriva ner vad jag tänker för det verkar bli sanning då.

Men- jag ska ta mig fan tänka positivt! Finns det nåt skit i mig ska inte det få ta makten. Och att tänka positivt har ju gjort susen många gånger.